Sökandet

Undrar ständigt vad det är jag behöver när jag nu söker runt en himla massa på nätet hela tiden. För tillfället söker jag rum eller lägenhet i Helsingfors, vilket är en djungel klädd i betongskrud med meddelanden som slängs hit å dit och man måste skriva snabbt för att ens få chansen till ett svar. Har även sökt extrajobb, för tänkte att jag kan arbeta mer till hösten för att ha lite mer pengar på sparkontot och kanske inte ha ångest över situationen direkt när (ev om) jag flyttar ifrån Hesa. Och så har ju fantastiska Sandra Beijer ett nytt kompisinlägg att hitta nya mänskor att hänga med. Tycker det är så himla fint. 
 
Jag å Alexander liftade i lite mer än en vecka. Från Uppsala till Haparanda, 95 mil då. Gick ju bra! Ingen yxmördade oss. Sen tog vi bussen genom Finland och färjan tillbaka till Sverige. 

Nu har jag mest ångest över manusskrivandet för barnboken (känslan: allt jag skriver är skit) och förmodligen känslostormig pms som pushar på det. Blä. 
 
 
 
 
 
 
 

Hur vet en om en fågel fortfarande andas?

Jag har varit ledig i lite mer än en månad nu och har över två månader kvar innan jag ska landa tillbaka i huffvudstaden. Det kommer hända en massa saker innan dess. 
 
Jag har under de senaste åren egentligen haft stenkoll på var jag bor och vad jag gör på dagarna, nästan alla resor har varit planerade med biljetter och boenden. Men, denna sommar får slänga mig över planeringskanten och kanske det är på tiden? Juni är som ett stort frågetecken egentligen. I juli har vi (jag och Alexander) två festivaler bokade och i augusti blir det Urkult och ett försök till att landa tillbaka i Helsingfors. Måste hitta nånstans att bo också.. Men allt ordnar sig väl, på ett eller annat vis. 
 
Just nu ska jag skriva på mitt manus till en barnbokstävling. Har inte mycket hopp om att hinna bli klar, men jag har bestämt mig för att skicka in den hur den än ser ut, så det är väl bara att fortsätta skriva och göra det bästa av det. Jag längtar efter att få se den färdig, det är verkligen en idé som brinner inuti mig. 
 
Den senaste veckan har jag varit på resande fot, så har inte gett mig själv särskilt mycket tid till att skriva på den. Jag började i Skellefteå med en konferens som jag har varit med och planerat, för nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken. Det blev väldigt lyckat och det var så skönt att vara på en plats där man vet att de flesta kämpar för samma sak och att känna sig trygg i det. Det var förstås även givande att förespråkare för eländet var där, att mötas för diskussion. Jag tror det är viktigt att våga göra det. 
   Jag visade ett bildspel tillsammans med underbara My och i slutet lästes ett brev från mamman till den sista aktivisten som ännu sitter i häktet. Det var obeskrivligt starkt, jag har fortfarande inte kunnat smälta det som hände där i slutet av april och jag hoppas varje dag att det blir lite bättre. Aldrig ger vi upp. 
 
 
 

Efter Skellefteå fick jag skjuts till Piteå, under resan dit pratade vi om att våga släppa taget om det som är bekvämt och ta sig ut i världen, vilket var givande för mig. Sen plockade mamma, Emma och Alma upp mig. Vi åkte till Öjebyn, vilket var fyllt med hus jag hade kunnat flytta in i på studs. Älskar gamla små trähus. Vi åt middag och upplevde en fantastisk solnedgång mitt i natten. 
 
 
 

Dagen därpå besökte vi en stor loppis: Repris. Jag fastnade vid en kattsamling med säkert minst hundra olika katter och fyndade både vinterskor och skaparmaterial.
 
 
 
Mamma, Alma och jag tog oss sedan söderut. I Umeå träffade jag en vän och efter det kom vi hem till Ö-vik. 

Hemma i Ö-vik har jag varit med Alma, sprungit i skogen, sett ett korpbo, varit med manmma på utflykter, gått på favoritloppisen, hängt med Julia och hälsat på hos pappa och Carina där det fanns en kull hundvalpar. 
 
 
Hemma i Ö-vik, älskade Höga kusten.
 
Uppsala var nästa stopp. Morgonen blev lång efter bussresan. Men syrenernas doft bland de sovande husen klockan fem gjorde det helt klart värt det. Min väns barn hade ett fint dop i Gamla Uppsala, var så fint att träffa dem alla. Morgonen efter åkte jag till Skövde och underbara körsbärsslottet med sina ännu härligare invånare.
 
Det har varit så skönt att umgås med alla dessa fina människor. Evigt tacksam för att de så länge har funnits och fortfarande finns kvar i mitt liv <3 

Det blir aldrig som man tänkt sig

Nu har jag hunnit landa någorlunda i att jag befinner mig på en trygg plats med fina människor.
  Jag hade minst sagt en händelserik vecka på lägret när jag var där. Jag åkte till lägret för Reclaim the cape och fick där bygga upp en gemenskap i skogen, som jag längtat efter i mer än ett halvår.
    Första dagarna var just det som jag väntat mig. Tillsammans satt vi vid elden, byggde förråd, sov i tält, åt fantastisk veganmat, målade banderoller, diskade, förberedde demonstrationer, andades den rena luften, såg upp i himlen för att få se havsörnen, svanarna och stjärnorna. På några få dagar blev det återigen mitt hem, där, nära Hanhikiviudden och jag fick återigen uppleva en trygghet där jag kunde lita på alla som var där.
 
Sen kom mardrömmarna. Det var svårt att ens ta in det som hände, adrenalinet tog en vidare bort till tryggheten. Jag vet inte ännu om jag förstår att det hände. Jag är tacksam för att alla lever och känner mig otroligt bortskämd som hade allt i behåll när vissa förlorat allt möjligt och ännu värre; skadat sig. Fortfarande sitter vänner inne som utredningsfångar och jag hoppas att de snart släpps fria. 
 
Mer går att läsa på lägerbloggen
Sammanfattning av aprils händelser
Vräkningen av nya lägret
 
Efter lägret spenderade jag tid i Uleåborg och Helsingfors. Det kändes så overkligt att ta in vardagen ute i samhället när en själv spenderat de senaste dagarna i skogen och allt som då hörde till och oväntat kom till.
    Väl hemma i Helsingfors behövde jag få ur mig alla känslor på något vis. Ett sätt var att få dansa, så här kommer en helt improviserad video. Kärlek och styrka till lägret och till fångarna <3 Släpp dem fria!
 
 









RSS 2.0