Ifall jag kunde

Ibland håller jag pekfingret och långfingret brevid ena mungipan. Tänk om man skulle röka. 
De säger ju att det är så avslappnande. 

Jag minns hans mörka hår hänga över ansiktet när han tände den. Han köpte samma märke som min mormor och varje gång han drog upp en ur paketet så sa han: jag mår så jävla dåligt, jag måste. 
Jag förstod aldrig. Han såg tretton år äldre ut när han höll den mellan sina läppar. När de små grå molnen flög in och ut. Målade hans lungor svarta. De där lungorna som jag älskade mer än mina egna. 
Ibland rökte han ett paket om dagen. Men han grät inte när jag såg. Det var bara pauserna av gift. 

Jag backar ännu mer bakåt i tiden. Det var han med det ljusa håret. Han som såg det som sin plikt att låta mig prova på allt man ska testa under tonåren. Mest för att jag skulle passa in bättre. Han höll den där som doftar sött med svart omslag framför mig på en vit träveranda bland hans vänner. 
"Kom igen, du måste ju prova" Och jag håller den mellan fingrarna men räcker den sedan tillbaka, otänd. 
"Nä"
Han var nästan vacker när han drog sina bloss, det passade på något vis. Sorgligt nog. 

Jag tänker på mannen på bussen. Han har svarta hängande påsmånar under de svarta ögonen. Han ser nästan ut som en seriefigur, eller en staty. Han kan inte vara på riktigt. Sen kommer hostan. Den låter som en överfylld gyttjebäck. 

Då kommer jag ihåg. Att de där 750 olika gifterna vill inte jag ha i min kropp. 

Kommentarer
Postat av: Ida | the sky under the sea

Jag beundras de som aldrig testat. Det är inte så att jag går runt och ångrar att jag testat, men jag brukar önska att jag aldrig gjort det. Just för att kunna säga aldrig. Visserligen har det bara hänt två gånger, och så sent som förra året, men två gånger är inte aldrig. Vissa saker är helt onödiga och behöver inte upplevas tycker jag, rökning kan inte ens räknas som en upplevelse, bara gift (sedan är ju alkohol också det, men jag vet inte, har iaf en annan åsikt där) .

Svar: Tack så mycket för din kommentar Ida!
Ja, jag förstår dina tankar. Bara två gånger är ju värd en eloge också tycker jag.
Jag förstår om man vill prova, eller inte vill men känner sig tvungen av grupptryck, att det är en grejj i livet eller andra funderingar. Men det känns förstås skönt att inte ha provat. Jag har alltid varit rätt stark i mina värderingar.
Många tycker nog också att sammanhanget där man röker är en upplevelse och ser ciggaretterna som någon slags symbol för det, lite samma med alkohol där man ofta hör: "det är en social grejj". Jag har dock aldrig upplevt att jag känt mig särskilt utanför när jag inte druckit eller rökt, förutom när min första pojkvän var ganska på att jag skulle göra si och så för att "inte vara tråkig".
Ja, en tycker ju olika och har vandrat vägar som ger olika erfarenheter.

Sen har jag svårt för rökningen av flera orsaker, inte bara hälsoskadligt utan tär också på miljön och på dem som jobbar med att plocka tobaken. I mitt liv blir det så tydligt att ett sådant beroende inte bara skadar mig själv, utan även andra, som egentligen skulle kunna få ha det bättre.
Ida

2014-12-13 @ 10:20:17
URL: http://theskyunderthesea.blogg.se

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0