Ibland håller jag pekfingret och långfingret brevid ena mungipan. Tänk om man skulle röka. 
De säger ju att det är så avslappnande. 

Jag minns hans mörka hår hänga över ansiktet när han tände den. Han köpte samma märke som min mormor och varje gång han drog upp en ur paketet så sa han: jag mår så jävla dåligt, jag måste. 
Jag förstod aldrig. Han såg tretton år äldre ut när han höll den mellan sina läppar. När de små grå molnen flög in och ut. Målade hans lungor svarta. De där lungorna som jag älskade mer än mina egna. 
Ibland rökte han ett paket om dagen. Men han grät inte när jag såg. Det var bara pauserna av gift. 

Jag backar ännu mer bakåt i tiden. Det var han med det ljusa håret. Han som såg det som sin plikt att låta mig prova på allt man ska testa under tonåren. Mest för att jag skulle passa in bättre. Han höll den där som doftar sött med svart omslag framför mig på en vit träveranda bland hans vänner. 
"Kom igen, du måste ju prova" Och jag håller den mellan fingrarna men räcker den sedan tillbaka, otänd. 
"Nä"
Han var nästan vacker när han drog sina bloss, det passade på något vis. Sorgligt nog. 

Jag tänker på mannen på bussen. Han har svarta hängande påsmånar under de svarta ögonen. Han ser nästan ut som en seriefigur, eller en staty. Han kan inte vara på riktigt. Sen kommer hostan. Den låter som en överfylld gyttjebäck. 

Då kommer jag ihåg. Att de där 750 olika gifterna vill inte jag ha i min kropp.