Längtan efter vintern

Jag minns vinterluften. Hur jag lade min kind mot fönstret för att få känna. Såg ut över bergen. Där var de.
Varje dag observerade jag dem. Där var de, orörliga. Jag tänkte på hur länge de varit där och hur mycket mer de skulle kunna klara.

Vi brukade ta söndagspromenader.
Jag minns hur knastrande det lät när våra skor sjönk ner i snön under mars.
Vi brukade oftast gå till hamnen. Se hur isen fångat pet-flaskor och skräp, funderade hur kallt det egentligen var i vattnet och höll varandra så nära som det bara gick.
 
När vi tänkte åka till affären sopade vi bort snön från bilrutorna tillsammans. Du sa aldrig att jag gjorde fel. Du klagade aldrig. Du hade din plats vid ratten och min var brevid. Dina andetag blev ångor.
Volvon startade varenda gång.

Jag vet, att vintern, den kommer att påminna mig om dig.
Men det är precis det jag behöver, något så kallt och så oerhört sant.
Precis så sant som det vi en gång hade.

Så, jag önskar mig snö. Jag önskar mig metervis med snö.

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0