På kyrkogården

Han vilar där. I en stenvägg. Jag tänder ett ljus där ibland och har aldrig träffat honom. 
Jag har hans penskrin i trä, jag läser böcker med hans namn inskrivet inuti pärmen och när jag var yngre grät jag alltid när tankar om honom glödde inuti.
 
Han håller mig inte längre i handen. För jag bestämde det så. Han är nästintill patetisk, men jag träffar honom ändå.
Vi sitter där, på en metallbänk vid några stenar. Jag tänker, är det här de sitter när de har besökt de sina, de som inte finns längre. Han säger; här kunde jag ha legat nu.
Men han sitter där brevid mig, jag har nästan glömt att jag en gång älskade honom och när vi går över motorvägen undrar jag om han tänker stanna mitt i.

Vi sitter där i gräset. Han och jag. Det är en nybliven augustinatt. Han ritar på mitt lår, visar var Hudiksvall ligger, var Stockholm borde vara och var vi är nu.
 
 

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0