När russinen ploppar upp

Ett av mina hemligaste minnen är när jag sitter på den lilla trätrappen vid finskaföreningens hus med bara ben som femåring. Andra barns knän snuddar vid mina, gräset har redan hunnit växa, det känns långt.
  Vi får en kolabrun dricka i våra glas och den smaken stannar kvar hos mig. I flera år undrar jag vad det var, men jag frågar inte någon.

Jag pratar med mamma under tisdagskvällen före jag ska träffa mina soffsurfare och jag rusar runt i affären på jakt efter plastpåsar (men Ida, plasten fastnar i fåglarnas magar, det vet du, din mat blir förgiftad, det vet du) och havreflingor. När kartongen är funnen vilar telefonen mellan örat och axeln, för att jag ska kunna lyfta den med båda händerna,
"Jag hoppas mjöden hinner bli klar, egentligen borde det stå en vecka, men, det ser en när russinen ploppar upp"
och jag svarar att det säkert hinner bli klart.
 
Och jag dricker den hemgjorda mjöden på arbetet och minns att det var det som vi drack när jag var fem vintrar gammal.

Ikväll åker jag iväg, precis som förra året, lämnar studenternas supande i staden men kommer snart tillbaka. Kanske de redan hunnit städa efter dem då, kanske inte.
 
Ha en fin valborg och glada vappen!
 
 
 

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0