Selbstverständlich, kärleken och så vidare

Just nu befinner jag mig på färjan till Sthlm, har noll julkänslor men desto mer tacksamhet och glädje i själen, har ett brev och ett fotografi från någon annan än mig själv i en reseordbok på tyska.
   Den där någon annan som flög in i mitt liv och visade sig vara något jag aldrig kunnat tänka mig, någonsin.

Jag har fått uppleva många nya äventyr sen T gjorde slut. Jag har fått umgås med vänner och nya bekantskaper, klättrat, uppträtt, skrattat ärligt, ätit gott, dansat överallt, blivit stormkär, diskuterat timmarna långa och levt. Sovit desto mindre och haft förkylningen i kroppen sörjandes, men ändå känt mig mer levande i hjärtat nu än på mycket länge. Tack alla fina som förgyllt den här tiden och tack livet.
 
För så länge våra hjärtan slår, spelar det någon roll.

Nu ser jag verkligen framemot att få komma hem och vara med dem som jag lärt känna för många många år sedan, känna kylan i ögonfransarna och gå på gatorna som burit min växande kropp som barn. Kanske min dialekt t.om. hinner landa tillbaka. Vi får se.
 
       
 
 

18 juni 2013

True,
unreal,
Oh my answers seek
And jostle, all I dreamed and did
 
 

I regnet sa hon, har du en laddare?

De har lovat storm och 110 cm över den normala vattennivån och längs bussfönstret rinner små älvar. Kanske säger klimatförändringarna sitt, även här, tänker jag och kliver av. Hoppar över vattnet som redan börjat samlas längs ena vägen. Brunnen är full, kan den bli full?
Luften är frisk och jag hör en röst genom regnet; Anteeks, hei anteeks och en ung kvinna kommer gående mot mig med ett par kassar i handen.
- Har du en mini-usbladdare? frågar hon och fortsätter: Jag skulle bara behöva ringa ett samtal, få ett nummer.
   Jag tänker efter, tittar ner på hennes kassar och minns klippet med Sthlmpanda om hur människorobotar ignorerar de som verkar skumma, som t.om. TÄNK, PRATAR med främlingar.
Sen kommer mitt svar;
- det har jag säkert, kom med bara, och så går vi de sista hundra metren hem till mig. Tänk om hon knivhugger mig, eller något, ska jag be henne vänta utanför?
 
Men mina händer låser upp och kroppen går in och hon följer efter; påpekar vänligt om våra växter, frågar om hon ska ta av sig skorna, medans jag yr runt i lägenheten och letar efter laddaren.
    Jag frågar om hon vill ha te. Hon tackar först nej men sen ändrar hon sig. Sockarna är våta och hon säger att jag kan be henne gå om det känns obehagligt, jag svarar bara att: ingen brådska.
 
Hon berättar att säkert en miljon andra bara gick förbi och jag skakar bara på huvudet. Hur kan en lämna någon ensam i ett stormväder med nattsvart och regnblank asfalt och utan telefon.

Rädslan, den kommer att förgöra oss och vår medmänsklighet.











RSS 2.0