14 januari 2015

Hej ni fina.
Jag har i flera månader vandrat i tankar om meningslöshet. Men, så hände något. 
Jag satt och gjorde tidsmaskinsarband vid skrivbordet och en billampas sken kom emot fönstret. Det var vitt. 
Händerna drog snabbt upp persiennerna och se där. 
Det var vitt. Snön. Det kom hur mycket som helst. Och jag kunde inte sluta le. 
Tuomas kom till sist hem och frågade om jag sett snön. Han förstod sen att det var därför jag hade persiennerna uppdragna. 
Vi går ut. 
Jag rullar snön i mina händer och gör ett litet mumintroll. Snön, den sticker i ögonen, för det blåser så. Men vi fortsätter att gå. 
Väl hemma förstår jag att jag är lycklig. Jag är så lycklig att snön är här. Jag är så lycklig att jag får vara här. 
Aldrig hade jag trott att något kallt kunde tända elden inuti hjärtat. 
Sen dess har jag känt mig glad, med några ledsna tårar emellan, men ändå. 
  Världen ger mig förstås fortfarande känslor om hopplöshet, men jag tänker att vilken tur att snön kom, att den är här när det är vinter, för det ska ju vara vinter nu.
 Det minskar på rädslan och ger mig hopp, underligt nog.
 
Annat som ger mig hopp är de människor som gör något eller t.om. allt för att rädda något från skiten. Alla kan vi göra något. Prata med någon om det här, klistra klistermärken, klottra (åh hujeda MIG inte FÅR man väl GÖRA sånt.. ), sluta köpa skit, stänga av telefonen, ställa sig i vägen och bara leva. 
Ibland har jag lust att skaka om människor med mina bara händer, men det funkar ju inte riktigt så. 
De måste själva inse hur jävla skev värld vi lever i. 
 
Imorgon ska jag få dansa modernt. Är nog nervös, men kroppen skriker av längtan. Saknat det så. 

Hoppas ni har det fint.
/Ida 

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0