Att inse

Vi promenerar. Stjärnorna syns nog ikväll också. Jag har en penna i min hand, gömd under vanten. Alltid skrivande, jag bara glömde bort det, i några år. På grund av förälskelser. Sådana som stjäl all ens vakna tid. Sådana som en skulle kunna skriva om, men som först efteråt kommer ner på papper.
  Hon frågar om hur det känns, att bo i Helsingfors.
Och vi går där på asfaltsvägarna jag känner så väl, för att jag gick dem varannan dag till biblioteket under det där året. För att bara göra något. För att få skriva. För att åtminstonde låtsas att jag hade nånstans att gå utan dig.
  Jag säger alltså, liksom, det är fint. Jag trivs bra, ibland längtar jag hit. Men egentligen, där kan jag göra allt jag vill. Inte som när jag bodde här. Just där i den där lägenheten säger jag och pekar där du bor. För just då går vi förbi där du ännu bor. Det är tänt, du har några nya möbler. Det gör inte ens ont, inte ens när jag ser enbärsgrenen min mamma plockat. Du tyckte den var fin och ville ha den kvar, så jag lät dig ha den. Varför skulle jag inte. Eller okej, det gör lite ont. Ganska så jävla mycket ont, men bara ibland. Inte lika ofta nu.
   Jag fortsätter; det var egentligen bara han, bara det som var svårt. Han som jag funderade över och om jag hade gjort rätt val.. jag kan fortfarande fundera och så berättar jag om varför allt gick åt helvete med dig
 
trots att jag kände mig nykär och på riktigt trodde att jag skulle vara med dig föralltid. 
 
 
 
Och, att inse, att det som var hjärtskärande svårt, var att lämna dig. Inget annat.
 
 

Kommentarer
Postat av: Ida | the sky under the sea

Fint. <3

Svar: Tack! :D å tack för insikten! ;P
Ida

2015-03-21 @ 23:30:20
URL: http://theskyunderthesea.blogg.se

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0