Att ge livet mening

Vissa åker till Indien, jag åkte till Esbo och "fann mig själv". Under den tiden var jag ensam en hel del och snöade in mig på kemikalierna i hår och hudvårdsprodukter, maten vi äter och varför vi konsumerar så vansinnigt mycket onödigt. Någon slags glittrig plastfilm över våra tomma hjärtan och ett matande av egot utan mening. 

Jag flyttade hem till Sven i Sverige och studerade lite halvt. Gick till biblioteket varannan dag och försökte börja skriva igen. Ögonen vilade på TVn varje kväll med våra middagstallrikar på det låga soffbordet och jag kände tomheten växa inuti mig. Jag trodde jag skulle finna elden igen om jag bara åkte bort.

Längtan därifrån växte sig större och större. Jag var tvungen att lämna min hemstad igen, annars skulle jag kvävas bland dammet.
 
Jag blev tillsammans med Tuomas under våren, började söka jobb och ett tog mig hit där jag ännu är.
Men mörka tankar jagade mig och samhällssystemet gav mig inte mycket hopp. Jag grät mer än jag skrattade och kände mig vansinnigt ensam. T höll om mig var och varannan kväll och sa att allt är bra, men jag visste ju att det inte var sant.

Under Urkult förra året lät jag mina barfotafötter vandra vid solidaritetstorget. Där fanns det en bild på en karta över bottenviken och på hur nära ett kärnkraftverk skulle byggas den svenska gränsen. I norra Finland, skulle det slängas upp. Jag skrev mitt namn på namnlistan, även fast jag visste att det inte skulle vara tillräckligt.
   Under den sista kvällen lekte elden i folks cirkusprylar och vi hängde i hängmattan. Elden i hjärtat.

Månaderna gick och ensamheten fångade mig igen. Tuomas åkte bort för några veckor och jag kände att jag var bara tvungen att kolla upp någonting att göra, finnas bland andra och ha kul. Samtidigt kom igen de här kärnkraftsplanerna stickandes i ögonen och jag började tänka på hur jag skulle kunna hjälpa till.
Översätta, ja. Något annat.. ja, varför inte. Och så gjorde jag det bara.

Det känns så konstigt, så sammanhängande på något vis. Hur jag har kunnat använda så många färdigheter som jag har övat på under flera år, ja hela mitt liv faktiskt. Skrivandet, språken, skapandet har fått ta plats och låter mig kämpa mot galenskaperna. Det känns som att det nästan var meningen, att jag skulle kunna de här sakerna för det här, för att rädda mitt hem.

Livet känns så fulländat nu, på riktigt, utan plastfilmens falska glitter. Jag kan inte vara lyckligare.

5. Monthly makers - magi

Mina fötter sjönk ner i sanden, han gick framför mig försjunken i tankar och jag undrade om han såg hur månskenet tog sin plats på vattenytan. Jag tog fram den tomma flaskan och lät den fyllas med sand. Min röst viskar: Snälla, låt dem inte förstöra det här, blicken vilar mot månen och jag vrider igen locket.

Jag är ganska insnöad nu i de här kärnkraftsplanerna i Pyhäjoki, norra Finland. Att smälla upp ett kärnkraftverk där i norr där det ännu inte finns något känns helt galet på alla sätt och vis, särskilt när tillstånd, pengar och vett fattas.  
    Det är inte bara dem vid Hanhikiviudden som det drabbar, utan egentligen också norra delarna (och förstås södra också) i både Finland och Sverige, mitt hem. Mitt hjärta gråter, men som tur är, kan vi stoppa det tillsammans och jag får bara hålla i hoppet.
 
Ett sätt att hjälpa till är att få in pengar till protestlägret. Aktivister har stoppat maskiner flera gånger nu, vilket gör att arbetet saktas ner. De här människorna ägnar sin tid, ork, pengar och engagemang i det här, för att vi alla ska ha det bra nu och i framtiden.

Så, jag har börjat göra smycken att sälja för det här. Alla pengar exklusive eventuell frakt går till lägret.
Smyckena är magiska på flera sätt tycker jag. Månskenssanden och snäckorna vars hem är hotat får plats i en liten flaska och kan sprida hopp. Det gör mig också så glad att få de här beställningarna och höra om personernas tankar bakom varför de väljer en viss färg, ett visst lock eller varför de valt en blomma eller flaska.
 
Ett halsband som jag gjort nu var en beställning där jag hade rätt fria händer. Ida som köpte denna har skrivit ett inlägg också.

 
 

Sen har det blivit en fönsterdekoration i musikens tecken till en annan som beställt.
 
 

Och två halsband till en annan, varav ett har ett lock som beställaren förknippar med sanden och klipporna på Hanhikivi, åh.
 
 
 
Sen har jag gjort hoppets blommor en del. Mer kan ni läsa här.

Jag längtar så tills jag ska åka dit igen, få uppleva den här vackra platsen och försvara den med allt jag kan. Tillsammans kan vi skapa den värld som vi vill leva i.

Här kan ni läsa om mina dagar där senast:
Åtta timmar norrut och rakt in i hjärtat
Mossan, maten, motståndet
Valet, valen och sädesärlan
 
 
Vad har ni skapat under maj månad?

Ha det fint!
/Ida

Valet, valen och sädesärlan

Klockan i rummet hade stannat på tjugo i fem och nyvaket förstod jag inte om jag skulle åka hemåt om redan fyra timmar, när bussen skulle gå klockan nio på kvällen. Egentligen var klockan bara tio på morgonen och jag kunde andas ut, ännu var det inte slut.
Efter morgongröten var jag ute en stund vid vågorna och det kändes som att tiden bara rinner ur mina händer, för att det här skulle kunna vara borta snart.
 


Jag hjälpte till med maten. Tog de små potatisarna och den enda stora ut till strandkanten och gnuggade dem rena i vattnet. De flöt omkring på botten, vågorna lät dem dansa där under ytan och jag bad dem stanna kvar, inte smita nu hörrni. Den stora visade sig vara grön och några snöflingor föll över oss och det iskalla vattnet.
Med röda händer och rena potatisar gick jag in i värmen, skar upp potatisarna och resten av grönsakerna. Torkade bordet och sopade golvet. Tittade ut mot vågorna genom fönstret. Sen åt vi tillsammans.

 

Efter maten tog jag en promenad för att fånga den här platsen på bild. Det var ändå min sista dag för den här gången. Jag gick också för att plocka fler snäckor och stenar och fantasin berättade en saga om en val som blivit strandad här för flera tusen år sedan och som nu bestämt sig för att vakna till liv. För att stoppa ett kärnkraftverksbygge.

Mina ord räcker inte till, bilderna får berätta för er resten. För er som vill hjälpa till: kom med och rädda den här vackra platsen :
Hyökyaalto, protestläger, sommarläger, fb.
Kärnkraftsfritt bottenviken hemsida och fb.
Köp smycken av mig för att stötta lägret emot kärnkraftsplanerna.
 
 
 
Snart kan det här vara ett minne blott, och norrland likaså. Ditt stöd är ovärderligt för ett bottenviken utan kärnkraft. Låt elden i hjärtat brinna.









RSS 2.0