Att ge livet mening

Vissa åker till Indien, jag åkte till Esbo och "fann mig själv". Under den tiden var jag ensam en hel del och snöade in mig på kemikalierna i hår och hudvårdsprodukter, maten vi äter och varför vi konsumerar så vansinnigt mycket onödigt. Någon slags glittrig plastfilm över våra tomma hjärtan och ett matande av egot utan mening. 

Jag flyttade hem till Sven i Sverige och studerade lite halvt. Gick till biblioteket varannan dag och försökte börja skriva igen. Ögonen vilade på TVn varje kväll med våra middagstallrikar på det låga soffbordet och jag kände tomheten växa inuti mig. Jag trodde jag skulle finna elden igen om jag bara åkte bort.

Längtan därifrån växte sig större och större. Jag var tvungen att lämna min hemstad igen, annars skulle jag kvävas bland dammet.
 
Jag blev tillsammans med Tuomas under våren, började söka jobb och ett tog mig hit där jag ännu är.
Men mörka tankar jagade mig och samhällssystemet gav mig inte mycket hopp. Jag grät mer än jag skrattade och kände mig vansinnigt ensam. T höll om mig var och varannan kväll och sa att allt är bra, men jag visste ju att det inte var sant.

Under Urkult förra året lät jag mina barfotafötter vandra vid solidaritetstorget. Där fanns det en bild på en karta över bottenviken och på hur nära ett kärnkraftverk skulle byggas den svenska gränsen. I norra Finland, skulle det slängas upp. Jag skrev mitt namn på namnlistan, även fast jag visste att det inte skulle vara tillräckligt.
   Under den sista kvällen lekte elden i folks cirkusprylar och vi hängde i hängmattan. Elden i hjärtat.

Månaderna gick och ensamheten fångade mig igen. Tuomas åkte bort för några veckor och jag kände att jag var bara tvungen att kolla upp någonting att göra, finnas bland andra och ha kul. Samtidigt kom igen de här kärnkraftsplanerna stickandes i ögonen och jag började tänka på hur jag skulle kunna hjälpa till.
Översätta, ja. Något annat.. ja, varför inte. Och så gjorde jag det bara.

Det känns så konstigt, så sammanhängande på något vis. Hur jag har kunnat använda så många färdigheter som jag har övat på under flera år, ja hela mitt liv faktiskt. Skrivandet, språken, skapandet har fått ta plats och låter mig kämpa mot galenskaperna. Det känns som att det nästan var meningen, att jag skulle kunna de här sakerna för det här, för att rädda mitt hem.

Livet känns så fulländat nu, på riktigt, utan plastfilmens falska glitter. Jag kan inte vara lyckligare.

Kommentarer
Postat av: Heidi

Så starkt skrivet! Känner mig så bra in i det du skriver, speciellt det där om att man känner att man bara måste lämna sin hemstad.


Svar: Tack så mycket! :)
Ida

2015-06-03 @ 12:28:55
URL: http://heidi-hki.blogspot.com

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0