Åtta timmar norrut och rakt in i hjärtat

English
 
Valborgsmässoaftonens ungdomar supandes i parkerna, vappens jag hemma packandes ner saker för att slutligen slänga på mig vandringskängorna och gå ut genom dörren. Luften sval och tystnaden fick bara sällskap av fågelkvitter, inte som hemma i Sverige med smällandet som aldrig slutar.
  Metron var desto mer varm och högljudd, mina egna tankar kom inte särskilt långt fram i huvudet.
Väl i väntan på bussen i stadskärnan klängde jag av mig ryggsäcken och åt min smörgås, log åt de studentmössebärande människorna och fick till sist gå på den röda bussen.

Åtta timmar senare är jag framme i Uleåborg, spenderar två timmar på ett café med en bok i handen med en rastlöshet utan dess like. Väntan.

På bussen till Pyhäjoki är jag nästan den enda som är kvar efter att chaffisen stannat i Raahe. De blåvita skyltarna PYHÄJOKI 2.. PYHÄJOKI.. ekar längs vägen. Sen dyker det upp en gigantisk väg på min högra sida. Fennovoimas olagliga väg.
 
Vi kommer fram till den lilla mataffären där jag ska bli hämtad. Jag slänger mig i min pojkväns famn och sen går vi till bilen. Vi missar först den svartvita lilla skylten med Hanhikivi, men hittar den sedan. Den är äkta, men så liten, jämfört med företagets stora vita, falska.
  Först är det en vanlig grusväg som hjulen litar på, arga skyltar ropar ut längs vägkanterna.
 
 
 
De små gruskornen ersätts med större stenar, den gigantiskt breda arbetsvägen för röjningen av skogen kommer emot oss.
Jag tappar hakan.

Högar av träd brevid oss, hela tiden. Jag vågar inte ens tänka på att räkna dem. Den kallt tomma marken bakom dem får mig att undra var djuren är och var de ska bo. Det är, eller var, ett naturskyddsområde.


 
 
 Vi kommer fram och de visar mig runt, till stugorna där ägarna låter oss äta, sova och ha skydd för väder och vind. De mysiga boendena ligger alldeles vid vattnet och havet omfamnar mig, precis som det alltid gör. Vågorna som slår emot stenarna, solljuset som glittrar i dess vatten och bruset som sjunger. Fåglarna flyger ovanför och jag kan inte förstå hur någon kan vilja förstöra det här och ersätta det med metertjock betong och kärnkraft.
 
Pojkvännen min frågar om jag vill se hur det ser ut på området och om jag vill se stenen; hanhikivi, "gåsstenen" på svenska. Jag hade ingen aning om att det faktiskt finns en gigantisk sten som ligger på udden, trots namnet.  
   Vi följer vägen en bit och kommer fram till skylten där skogsstigen en gång, för bara några veckor sen, funnits. Nu är det bara kalhygge.
Han visar mig den sista meningen på skylten: Alueen suojelumerkinnän vuoksi kivelle johtavaa polkua ei saa raivata, dvs; På grund av områdets skyddsmärkning, får den ledande stigen till stenen inte röjas.
Men det sket ju Fennovoima i.
 
 
 
Vi går igenom den mördade skogen. Jag snubblar efter fem meter på rötter som inte längre har något att ge näring åt. Jag blickar ut över de avhuggna träden, bara nakna stubbar sticker upp ur marken.
- 95 hektar, säger han och jag nickar sakta. Mina fötter tar mig till en av de större stubbarna. Här har det vuxit i många år, längre än vad jag har funnits och nu är det bara borta. Blicken fortsätter att vandra längs marken och jag får syn på en lav som ännu får växa i fred, åminstone några få veckor till.
 


Vi kommer fram till stenen och vi tar oss uppför trappen och får stå på toppen. Stenen ska de lämna, med en ynka skogsplätt omkring. För just det, det är ju ett naturskyddsområde, lite måste de lämna kvar. Det känns nästan som ett skämt när min kille pekar ut hur litet det området kommer att vara. 
   Hur de sällsynta fåglarna och alla djuren ska få plats, det har jag ingen aning om. Inte heller hur de och de människor som bor i närheten kommer att påverkas av strålningen eller av en eventuell olycka. Det kan bara framtiden berätta, om vi inte hinner stoppa det förstås.
 
 
 
Det kittlas lite i magen av att stå där, på stenen. För en stund glömmer jag bort alla tunga tankar och skrattar när förfadern får sitta på kanten och komma med på bild.
 
 
Därefter kom regnet och vi behövde fortsätta vidare, min regnjacka hade trots allt blivit glömd hemma.
Vi kommer ut ur den lilla skogsplätten och två uggleholkar sticker ut bland det tomma. Den ena mot det stora mäktiga havet, medans den andra vilar på en grovt avhuggen björk och har kalhygget bakom sig.
- Hur ska jag kunna fotografera det här? kommer det ur min mun och tårarna bränner bakom ögonlocken.

 
Han svarar inte och våra fötter tar oss vidare mot stranden mot de tomma stugorna och havet. Till min glädje finner jag snäckor och blöta stenar som blänker vackert i solljuset. De ser nästan magiska ut och jag låtsas det, kanske de på något vis kan stå emot det hemska som händer.
Jag plockar med mig några snäckor och bestämmer mig för att göra något fint med dem. (jag säljer smycken som jag gjort med dem där alla pengar går till protestlägret, för mer info kommentera eller mejla: idreaido(at)gmail.com)

 
De stora skogsmaskinernas olja har redan nu tagit sig till vattnet.
 
 
Vi kommer sedan fram tillbaka till stugorna, där allt ännu är vackert och orört. Om en bara slänger en blick mot havet glömmer en det som är planerat att byggas, om tankarna ändå kommer rör sig en stark känsla i kroppen, snabbt, som en löpeld; det blir inget kärnkraftverk så länge jag lever.
 
 
 

Det blir aldrig riktigt mörkt i norr under sommarhalvåret, trots att solen går ner. Den rosa nedgången känns så massiv och obeskrivligt vacker.
 
 
 
Vi tar en kvällspromenad med månen vid vår sida och somnar sedan gott i sovsäcken vid de andra med lågorna brinnande i eldstaden och i hjärtat. Det är nu eller aldrig. 


 

Kom med i kampen,Hyökyaaltos protestläger, sommarläger, annan info!
Kärnkraftsfritt bottenviken, hemsida och fb
 
 

Kommentarer
Postat av: Ida | the sky under the sea

Tragiskt :(

Svar: Absolut, däremot, kan vi göra någonting åt det :)
Ida

2015-05-11 @ 21:19:54
URL: http://theskyunderthesea.blogg.se

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0