Mossan, maten, motståndet

In English
 
Jag visste inte hur länge jag skulle sova och jag visste inte heller vad som var viktigast att ta in, ifall den här platsen skulle försvinna trots allt. Var det den här stugan, eller var det stranden och dess sand under mina fötter. De andra hade redan klivit upp, så jag drog på mig de heltäckande kläderna, ännu behövde en bara vara försiktig med fästingarna, framöver förmodligen någonting annat på F. Men en ska inte vara rädd, för vi vet vad som är rätt och vad som är sant.

Himlen var inte blå utan gråtung, jag fick dock en känsla av att det spelade ingen roll, det här var precis lika vackert ändå.
 
 

 Jag går till den andra stugan och tar över grötkokningen med riktiga havregryn, inte med de små flingorna som finns i affären.
Det blir två bananer i, pepparmynta och vår citronmeliss från förra sommaren. Jag vet inte om jag vågar plocka de kommande månaderna, för jag vet inte ännu om det kommer ett nytt radioaktivt nedfall hit till norden från branden nära Tjernobyl, kommer de ens berätta det för oss då?
Jag går ut och diskar min tallrik i havsvattnet, hur kan något så kallt ändå få en att känna sig så lugn och tillfredsställd. Porslinstallriken skakas av i luften, för att bli något torrare.
  Väl inne i värmen gör skratt, leenden och trötta men även pigga ögon stugan så levande och jag tänker på de rum som ekar tomma för att de är sålda. Det känns så fel.

Sedan spenderar jag tid bland annat levande. Mossan och laven vilar tryggt på sina stenar och grenar och sagorna börjar vandra inuti min själ.
 
 
 
Mina fötter tar mig närmare träden, min hand trycker mot dem, kramar och försöker, bara lite, förstå den olagliga röjningen, det är omöjligt. Bakom de levande träden syns de döda stammarna. De som inte hade en chans mot pengarna och idiotin.

 
 
Jag ser mig omkring, ett träd fångar min uppmärksamhet. En del av dess yttersta lager formar ett förvirrat ansikte, det kan jag förstå.
 


Flera personbilar kör idag på vägen. Folk undrar väl vad det är för hallå egentligen. Väktarna kör efter, de måste ju se vad det är för typer, annars är det tyst, inga maskiner som arbetar idag, inte heller igår hördes deras mördande dån. Havets brus får ta sin egen plats.

Jag och en annan tar en promenad längs vägen, den som inte borde vara där. Oljan blänker i vattnet och i min mage formas ett illamående ont.
 
 
 
En husbil har stannat vid en mindre väg och överröser mig med en så underlig känsla, jaja, vilken fin semester va. För många har det här varit platsen för deras lediga tid. Återigen tänker jag på stugägarna och på djuren. De som har fått leva sina somrar här i lugn och ro, på en plats de har velat vara på. En plats som varit perfekt för dem, och nu gör idioterna såhär.
 
 
Vi kommer tillbaka till stugorna och havet. Älskade hav, vad ska vi göra viskar jag och låter vågorna tala.
Flaggan hålls uppe i luften, såklart, vi är vid kusten. Underbara kust. Jag tittar ut, över vågorna, nånstans långt där borta är Sverige och norrland. Mitt hem. Jag skakar på huvudet, det här får bara inte hända.

 
Vi sitter vid elden och tittar på den, trots regnet som faller över oss. Den är så varm och regnet så kallt. Jag tänker på meningen som jag såg på tv en gång som barn: människan har alltid varit fascinerad av elden.
Tänk om vi istället bara hade hållit oss till elden och inte börjat använda så mycket elektricitet. Tänk om vi hade kunnat vara nöjda. 
  Men det tänker jag inte där framför lågorna. Jag försöker bara vara i nuet, med de här människorna, med kartongen som brinner framför oss och elden, i hjärtat.
 
 
Kom med oss! Hyökyaaltos pågående protestläger, sommarläger, fb
Kärnkraftsfritt bottenviken hemsida och fb
 

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0