Nattharen och Hanhikivi

Städningen fick vänta och valborg tog mig norrut efter hans ord: Jag tror faktiskt att du vill se den här platsen.
   Jag vet att T hade rätt för det värmde som ett litet ljus inombords. Jag sov på nattbussen och möttes av det sorgligaste och därefter det vackraste landskapet jag har fått se på mycket länge.
 
Berättar mer om det när jag har fått andra skriverier bortgjorda. För nu är det bråttom, för att kunna rädda skogen och stugorna är det extremt viktigt att få ut information och på det språk som är bekvämt att läsa. För min del, blir det en del översättande till svenska, känns skönt att kunna hjälpa till på något sätt nu när jag är här i storstan. Även fast det känns svårt att inte vara där med dem.
 
  Just nu är jag insnöad i en text som berättar om det som hänt hittills och efter att ha slagit på tangenterna i några timmar, strax efter midnatt vände jag mitt ansikte mot fönstret för att få syn på en hare under lyktstolpen. Den var så stilla och jag tog det direkt som ett tecken, på att det här är rätt. Precis det som jag gör är rätt sak att göra.
    Den var stilla så länge, nattharen, och den vände ett tag sitt huvud och ansikte mot mig för att sedan snabbt vända bort det igen. Sen började hen röra sig, stå stilla några sekunder för att därefter bli levande, äta gräset på backen och nu tänker jag bara att: hoppas verkligen att bränderna i skogarna nära i Tjernobyl släcks, innan det blir ett nytt nedfall här. Innan djuren äter radioaktivt gräs.
 
Hoppas verkligen att folk förstår att inga kärnkraftverk byggs på sociala medier och att det inte heller är där de stoppas.

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0