Valet, valen och sädesärlan

Klockan i rummet hade stannat på tjugo i fem och nyvaket förstod jag inte om jag skulle åka hemåt om redan fyra timmar, när bussen skulle gå klockan nio på kvällen. Egentligen var klockan bara tio på morgonen och jag kunde andas ut, ännu var det inte slut.
Efter morgongröten var jag ute en stund vid vågorna och det kändes som att tiden bara rinner ur mina händer, för att det här skulle kunna vara borta snart.
 


Jag hjälpte till med maten. Tog de små potatisarna och den enda stora ut till strandkanten och gnuggade dem rena i vattnet. De flöt omkring på botten, vågorna lät dem dansa där under ytan och jag bad dem stanna kvar, inte smita nu hörrni. Den stora visade sig vara grön och några snöflingor föll över oss och det iskalla vattnet.
Med röda händer och rena potatisar gick jag in i värmen, skar upp potatisarna och resten av grönsakerna. Torkade bordet och sopade golvet. Tittade ut mot vågorna genom fönstret. Sen åt vi tillsammans.

 

Efter maten tog jag en promenad för att fånga den här platsen på bild. Det var ändå min sista dag för den här gången. Jag gick också för att plocka fler snäckor och stenar och fantasin berättade en saga om en val som blivit strandad här för flera tusen år sedan och som nu bestämt sig för att vakna till liv. För att stoppa ett kärnkraftverksbygge.

Mina ord räcker inte till, bilderna får berätta för er resten. För er som vill hjälpa till: kom med och rädda den här vackra platsen :
Hyökyaalto, protestläger, sommarläger, fb.
Kärnkraftsfritt bottenviken hemsida och fb.
Köp smycken av mig för att stötta lägret emot kärnkraftsplanerna.
 
 
 
Snart kan det här vara ett minne blott, och norrland likaså. Ditt stöd är ovärderligt för ett bottenviken utan kärnkraft. Låt elden i hjärtat brinna.

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0