distans och under ett träd

I söndags satt jag under ett träd på Sveaborg, jag har funnit en ny favoritplats trots alla bladlöss som följde med mig hem. Solen sken och jag inbillade mig att det var sommar trots att det snart är november. Halsduken stickades det på, boken lästes och jag lade mig ner på marken där och tyckte att Helsingfors kanske är helt okej också ändå.
 
J skrev att det finns så mycket en själv kan göra för hur en ska må och hur en funderar. Det lever jag också efter nu. För jag orkar inte.
Jag orkar inte vara så arg att jag får ont i käkarna.
Jag orkar inte vara ledsen och fälla tusen tårar.
Jag orkar inte vänta på telefonsamtal, sms eller ord som aldrig kommer.
Jag vill ta hand om mig själv.
Med eller utan honom, hur ont det än gör.
    Men jag tänker inte låta dem ta honom ifrån mig också, jag vägrar. De kan inte ta allt, aldrig.
Men för att det inte ska ske måste jag bara orka stå ut. En vecka, kanske fler. Kanske en månad till. Kanske ett år. Kanske tio. Jag har ingen aning. Jag hatar dem, Fennovoima, mer än allt annat.
 
Men jag undrar ändå, att om man älskar någon.. varför ska man då vara ifrån varandra? Varför bryr han sig inte.. eller ska jag på riktigt tro att han inte bara orkar eller inte har tid?
Är det på riktigt så att jag inte ens är värd att ringa en gång per dag?
 
 
 
 

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0