För det går inte att blunda.

Nu är jag helt yr efter dagens jättegungiga båtresa.
Jag är på riktigt helt förstörd egentligen för att jag är så orolig över allt som händer. Det känns otroligt naket att lämna det såhär framme för vem som helst att läsa.  Men jag måste, för jag klarar inte av att skriva om mina fina höststunder eller om nån god kopp te. Verkligheten är något helt annat för oändligt många människor just nu.

Personen i trädet har slut på mat och Felnovoima vill inte låta de andra lägerdeltagarna hjälpa med mat, torra kläder, batteri osv. Personen har då valt att fortsätta med hungerstrejk. 
Och jag är livrädd. 
Vill de verkligen ha en död människa på sina smutsiga papper? Eller hittar de bara på något; ja, men hen tog självmord eller nånting? Alltså. Vem skulle tro på hen i trädet? Vem skulle tro på oss? Ingen kommer in på området.
Jag är livrädd.

Färjan idag gungade så mycket att kroppen ännu gungar, människor kräktes.
   En nära vän till mig sa; att det är ju helt knäppt hur folk kan åka på nöjesresa när miljontals människor riskerar sina liv på båtar för att överleva just nu. Jag håller helt med, jag var på utbildning, men det kändes fortfarande så helt åt helvete fel. Jag är orolig för en person, men tänk hur många som redan varit oroliga och hur många som har dött. I Turkiet har de skjutit på en båt fylld med flyktingar. I Torneå har de haft demonstration: stäng gränserna. Det är helt otroligt hur vidriga människor kan vara.

Min vän fortsatte: Det är som att folk inte fattar, som att allt som är på nyheterna bara är nån serie.
 
Ja, vad ska man egentligen med en TV till undrar jag, när man inte ens tar det som sker på skärmen på allvar.
 
Alla som gör något åt skiten, tusen tusen tack.
Ni gör inte bara saker bättre för dem som behöver det, utan också för sådana som mig ger ni något livsavgörande.
Och det är hopp.

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0