Nästa gång

Jag cyklade till jobbet idag, borde strejkat, men ville inte lämna mina kollegor i sticket eller så vågade jag bara inte säga att jag ville. Den storra massans tystnad, brukar det heta, jag vet.
  Jag cyklade, för det gick inga bussar eller tåg, för att människor bestämde sig för att säga nej idag. Nu räcker det.
Nu räcker det med att vi röstar fram några få kostymnissar till att bestämma över våra liv och förstöra vår levnadsstandard.
 
Så, jag cyklade. Det började regna.. Det vräkte ner. Jag låter det göra det och blir dyngsur, men fortsätter. Försöker se på kartan, vattnet blöter ner den och jag viskar: var är jag ens?
Jag är inte arg på busschaufförerna för att de strejkar, jag är arg på dem som tror sig ha rätten att förstöra människors liv och istället köpa vapen, så jag biter ihop.
Innan jag kommer till en trottoar vid en av de största bilvägarna i stan ser jag hur de förbikörande fordonen skvätter vattenfall över trottoaren som jag ska till. Tankarna snurrar: nå, jag får cykla snabbt.
    Jag kommer till trottoaren, en tjej kommer bakom mig och säger att min påse och mina kläder har fallit ur ryggsäcken.
Så jag stannar och lyfter upp mina numera blöta saker. Jackan, mina byteskläder och handduken jag har med mig blir dränkta i regn och avgassmuts.

Bilarna. De kör förbi. Och varje våg av vatten de skapar sköljer över mig. Det nedsmutsade vattnet går in i mitt öra. Förgiftad. Nu räcker det.
Tårarna sprutar, jag pekar finger åt varenda jävla bil som sköljer en avfallsvåg över mig och plockar upp sakerna, försöker packa ner dem i ösregnet.
Och jag skriker att jag hatar er.

Nästa gång, tänker jag också strejka. För den stora massans tystnad låter dem som skriker högt göra vad de vill.

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0