Det blir aldrig som man tänkt sig

Nu har jag hunnit landa någorlunda i att jag befinner mig på en trygg plats med fina människor.
  Jag hade minst sagt en händelserik vecka på lägret när jag var där. Jag åkte till lägret för Reclaim the cape och fick där bygga upp en gemenskap i skogen, som jag längtat efter i mer än ett halvår.
    Första dagarna var just det som jag väntat mig. Tillsammans satt vi vid elden, byggde förråd, sov i tält, åt fantastisk veganmat, målade banderoller, diskade, förberedde demonstrationer, andades den rena luften, såg upp i himlen för att få se havsörnen, svanarna och stjärnorna. På några få dagar blev det återigen mitt hem, där, nära Hanhikiviudden och jag fick återigen uppleva en trygghet där jag kunde lita på alla som var där.
 
Sen kom mardrömmarna. Det var svårt att ens ta in det som hände, adrenalinet tog en vidare bort till tryggheten. Jag vet inte ännu om jag förstår att det hände. Jag är tacksam för att alla lever och känner mig otroligt bortskämd som hade allt i behåll när vissa förlorat allt möjligt och ännu värre; skadat sig. Fortfarande sitter vänner inne som utredningsfångar och jag hoppas att de snart släpps fria. 
 
Mer går att läsa på lägerbloggen
Sammanfattning av aprils händelser
Vräkningen av nya lägret
 
Efter lägret spenderade jag tid i Uleåborg och Helsingfors. Det kändes så overkligt att ta in vardagen ute i samhället när en själv spenderat de senaste dagarna i skogen och allt som då hörde till och oväntat kom till.
    Väl hemma i Helsingfors behövde jag få ur mig alla känslor på något vis. Ett sätt var att få dansa, så här kommer en helt improviserad video. Kärlek och styrka till lägret och till fångarna <3 Släpp dem fria!
 
 

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0