Tack Tuomas

Tuomas, tack.
   Tack för att du dansade med mig den där kvällen i maj och erbjöd oss skjuts. Tack för äventyren de nätterna den sommaren, vid sjön, vid parken och vid utsikten över hela staden. Tack för att du var med mig när solen sken och när stjärnorna blinkade.
   Tack för att du slängde mig i vattnet den gången vi ett år senare badade i havet vid Nordsjö. Den gången jag först blev arg, men insåg att jag tog mig upp helt självmant, att jag inte skulle dö under vattenytan, trots att det var oväntat att min kropp hamnade där.
    Tack för att du var mitt stöd för att våga olika saker som att klättra i träd, plantera, vandra. Tack för att du fick mig att inse, att vissa chanser aldrig kommer igen. Tack för att du peppade mig att inte ge upp.
    Tack för att du berättade om dina drömmar och lät mig vara en del av dem. Och för att du också var en del av att uppfylla mina.
Tack för att du tog hand om mig varje gång jag grät och skrek, med ett tålamod få förunnat.
   Tack för att du var stark och ordnade en hel del saker, som på gården med det röda huset. Kommer alltid se dina händers arbete där i skuggorna.
    Tack för alla gånger du följt med och skjutsat mig vart jag än skulle.
Tack för att du lät mig växa, tack för att du sa att du älskar mig som den jag är, inte för vad jag gör, agerar eller känner. Tack för att du lät mig göra, agera och känna. Vara mänska.
Tack för allt du någonsin gav mig. Du har ett gott hjärta.
Och du kommer alltid bo i en liten del av mitt.
 
 
 
 
 
 
 

I regnet sa hon, har du en laddare?

De har lovat storm och 110 cm över den normala vattennivån och längs bussfönstret rinner små älvar. Kanske säger klimatförändringarna sitt, även här, tänker jag och kliver av. Hoppar över vattnet som redan börjat samlas längs ena vägen. Brunnen är full, kan den bli full?
Luften är frisk och jag hör en röst genom regnet; Anteeks, hei anteeks och en ung kvinna kommer gående mot mig med ett par kassar i handen.
- Har du en mini-usbladdare? frågar hon och fortsätter: Jag skulle bara behöva ringa ett samtal, få ett nummer.
   Jag tänker efter, tittar ner på hennes kassar och minns klippet med Sthlmpanda om hur människorobotar ignorerar de som verkar skumma, som t.om. TÄNK, PRATAR med främlingar.
Sen kommer mitt svar;
- det har jag säkert, kom med bara, och så går vi de sista hundra metren hem till mig. Tänk om hon knivhugger mig, eller något, ska jag be henne vänta utanför?
 
Men mina händer låser upp och kroppen går in och hon följer efter; påpekar vänligt om våra växter, frågar om hon ska ta av sig skorna, medans jag yr runt i lägenheten och letar efter laddaren.
    Jag frågar om hon vill ha te. Hon tackar först nej men sen ändrar hon sig. Sockarna är våta och hon säger att jag kan be henne gå om det känns obehagligt, jag svarar bara att: ingen brådska.
 
Hon berättar att säkert en miljon andra bara gick förbi och jag skakar bara på huvudet. Hur kan en lämna någon ensam i ett stormväder med nattsvart och regnblank asfalt och utan telefon.

Rädslan, den kommer att förgöra oss och vår medmänsklighet.



Tacksamhet

Sen mitt hjärta blev lite tyngre har jag haft turen att få vara omkring fantastiska och mer än underbara människor. Jag känner mig bara så otroligt tacksam för att de här människorna finns i mitt liv och att jag får vara en del av deras. Det har varit så lätt att leva med dem stöttandes, kramandes, lyssnandes och givandes av kärlek. Jag kan inte tacka er nog. All kärlek!
 
 
 
 
 

RSS 2.0